Kapitel 1...?

Den lilla flickan springer skrattande längs stranden.

Ibland stannar hon till och plockar upp
en ovanligt vacker sten eller snäcka. 

Så sätter hon sig ner på huk för att känna på vattnet. Vågorna rullar upp över hennes händer.
Ibland kommer en lite större våg och blöter ner hennes skor. Vattnet är kallt, och hon tar ett skutt bakåt.
Plötsligt får hon syn på gungorna, och snart gungar hon högt, högt över marken.
Nästan ända upp till molnen.  


Många år senare sitter en ung tjej på samma strand. 

Hon tittar ut över havet och båtarna
som är på väg till något ställe långt bort.
Hon vill följa med.
Försvinna bort från allt det som skapar ångesten.
Ångesten som sakta men säkert
håller på att äta upp henne inifrån,
samtidigt som utsidan blir allt mindre.
Hungern sliter i hennes trötta kropp.
Hungern efter den mat hon inte kan tillåta sig.
Men framförallt hungern efter den kärlek
hon vant sig vid att leva utan.  


Det är jag som var den lilla flickan
som lycklig lekte på stranden.

 Det är jag som var den ångestfyllda tjejen
som desperat försökte hitta tillbaka
till barndomens lycka. 

Vad ska till för att förvandla en stark och glad liten unge
till en desperat och självdestruktiv ung tjej??  


Det är först nu jag orkar vandra hela den långa vägen. 

Det är först nu jag vågar sträcka ut handen
och försöka hitta tillbaka till den lilla flickan,
hon som så länge gömt sig långt, långt inne i det som är
JAG.

 Jag måste lära henne att inte längre vara så rädd.
 Jag måste hjälpa henne att bli synlig igen.
 Jag måste hitta henne så att hon kan hjälpa mig att
leva!