Att förlåta.

Den frågan har jag diskuterat i det oändliga,
både med mig själv och med andra.

Att säga förlåt är bland det första och viktigaste
man lär sig som barn.
Kan man förlåta är man automatiskt
en god och kärleksfull person.
Men - det är trots allt bara ett ord.
Att bara säga det betyder inte så mycket.
Att bara säga det för att någon annan ska bli nöjd
är ganska meningslöst.
Och om man inte känner att man KAN förlåta!?
Är man en sämre människa då?

Jag hade länge en längtan
som jag envist klamrade mig fast vid.
En längtan efter att i lugn och ro
få prata ut om allt som varit.
Förklara.
Försonas.
Förlåta.

Det har alltid slutat med att JAG har förlåtit.
Aldrig mötts på halva vägen.
Alltid fått gå ensam ända fram.
Bara för att ständigt bli besviken igen.
Och igen.
Och igen.
Och jag har gjort det.
För att jag så gärna ville tro att
"den här gången... "

Till slut orkade jag inte bli besviken fler gånger.
Jag slutade säga
Förlåt!
Och kände mig som en
mycket - dålig - människa.

Nyligen läste jag en artikel om Ann Heberlein,
som doktorerat på en avhandling om förlåtelse
vid Lunds universitet.
Hon menar att det inte alltid är bäst att förlåta.
Att det handlar om ens egen självrespekt.
Om man förlåter att någon sårat/skadat en
kan det t.o.m. kännas som ytterligare ett övergrepp,
särskilt om man känner att man måste
för att man inte har något annat val.
Barn som misshandlas eller på annat sätt
kränks av sina föräldrar t.ex.
Vart ska de ta vägen om de inte förlåter??

Det kändes skönt att läsa den här artikeln.
Den stämde överens med så mycket
av mina egna funderingar.
För att kunna förlåta
måste personen som sårat känna ånger,
och man måste kunna tro på
att det inte ska upprepas.
Men om någon sårar mig
- gång på gång -
någon som jag är beroende av.
Och om denna någon sen säger att allt är MITT fel,
och att han/hon inte har någon som helst skuld.
Om jag ständigt utsätts för dettta
så blir det till slut en sanning.
Eftersom man som barn
inte känner till något annat.
Eftersom man som barn
tar för givet
att de vuxna har rätt.


Men
någonstans
när man själv blivit vuxen
och börjar förstå...
då kan det t.o.m. vara bäst
att sluta upp
med att säga
Förlåt!

Att istället börja tänka på sitt eget människovärde
och sin egen självrespekt.
Även om det är svårt
eftersom personerna det handlar om
fortfarande har makt att göra mig både arg och ledsen.

Att försöka försonas
med hur allting varit
och är.

Och förlåta mig själv!!!