Att göra det man inte vågar!!!

Det här brevet fick Barnens Bokklubb från Knyttet
("Vem ska trösta Knyttet?") avsänt av Tove Jansson 1987.

Hej!
Det här är en bok om mig. Knyttet. Det är
mycket ovanligt att få en hel bok om sig
själv och därför skriver jag för första
gången mitt namn med Stor Bokstav, -
Skruttet, min älskade vän som jag räddar
i slutet tycker att jag gör alldeles rätt. -
Hon sa: Tala om för dem att sorgliga och
farliga saker brukar i allmänhet ordna
upp sig på ett eller annat sätt.
Haha, det är lätt att säga!
De ordnar Inte upp sig ifall man inte
vågar hjälpa till!
Det gjorde jag, Knyttet!
Jag var den minsta och räddaste av alla,
men jag gjorde det!

Jag tycker det här är helt underbart!
För visst är det så, att man måste hjälpa till själv,
och inte bara sitta och vänta på att "någon annan"
ska komma och ordna upp allting.
Eller som Ior - en annan liten rädd och modig varelse - sa:

"Alla kan inte och somliga vill inte.
Så är det bara."

Tyvärr är det alldeles för många som inte vill...
Jag menar inte att man inte ska kräva och våga ta emot hjälp,
men man måste ALLTID vara beredd att själv göra jobbet!
Det kan ingen annan göra åt en.

Det gäller bara att våga ta det där
första svåraste steget!
(bara o bara...)
Är det inte så med mycket annat i livet också?
Att våga ta steget!?!?

Men...
när man vuxit upp med känslan av att aldrig duga,
aldrig göra något som är bra,
fått ständig kritik oavsett om det gällt
personlighet eller det man gjort,
då är det väldigt svårt att hantera om någon säger något POSITIVT!
Första tanken är automatisk:
Ironi! De driver med mig!

Att sen börja inse att det finns folk
som faktiskt menar vad de säger...
Snacka om att man växer!!!!!

Nuförtiden brukar jag tänka att jag har två val:
Antingen är jag en kameleont
som hela tiden känner av
och ändrar mig efter omgivningen
för att passa in överallt och inte riskera något.
Eller
så är jag den jag är - på gott och ont -
vilket innebär att en del tycker om mig
och andra tycker att jag är jobbig/tråkig/fjantig... eller nåt.
OK, låt dem tycka det då.
Det är i alla fall ärligare.
Det är enklare.
Och framförallt så är det
JAG!

Att bli frisk från en ätstörning handlar också mycket om att våga.
Att utmana sig själv och göra det man är allra räddast för!
Det krävs enormt mycket mod och styrka
för att gå emot de sjuka tankarna,
men för någon som aldrig haft de här problemen
är det nog väldigt svårt att förstå.
Förstå att man kan vara rädd för att äta.
Förstå paniken över att ha gått upp ½ kg.

Ätstörningar handlar väldigt mycket om rädsla.
Ångest!
Just därför är den enda vägen mot ett friskt liv att trotsa den.
Det finns inga lyckliga anorektiker/bulimiker.
Och det finns ingen enkel, upptrampad stig ut ur mardrömmen.
Men för de som klarar att ta sig ut i Livet igen
är det värt allt kämpande!

TÄNK att en dag kunna säga till sig själv:

Jag var den minsta och räddaste av alla,
men jag gjorde det!

JAG GJORDE DET!!!