Namnet är nästan vackert.
Det låter snarare som en sago-prinsessa än en sjukdom.
En sjukdom som är allt annat än vacker!
~~~~~~
Det skrivs väldigt mycket om ätstörningar nu.
Och det är väl bra - att det uppmärksammas.
Samtidigt känns det ibland som om det nästan blir
FÖR mycket.
Tidningarna fylls av utmärglade kändisar
varvat med olika dieter och mirakelkurer.
Jag blir rädd när jag tänker på vad vi överför
på de barn o ungdomar som växer upp idag,
med alla sjuka skönhetsideal, lättprodukter
och en ständigt bantande omgivning.
Vi är en bantande generation.
Ska dagens barn bli en ätstörd generation??
Övervikt eller ätstörning.
Svart eller vitt.
~~~~~~
Dessutom dyker det ständigt upp nya diagnoser.
Förutom anorexi och bulimi finns det nu också
ortorexi, BED, hetsätningsstörning, UNS, o.s.v...
Ändå är ju tankarna desamma.
Man kan vara väldigt sjuk utan att det "syns" utanpå!
Jag kan dessutom se en fara i alla de här diagnoserna.
När jag fick ett återfall för några år sedan
- sjukskriven för anorexia -
fick jag plötsligt diagnosen UNS på ett behandlingshem.
Det var första gången jag hörde talas om det.
UNS betyder "Utan Närmare Specifikation."
Eftersom jag hade mens nån enstaka gång då och då
uppfyllde jag inte alla kriterierna för anorexi...
Min reaktion:
"Men då är det ju inte så farligt -
jag har ju "bara" UNS!"
Samtidigt upplevde den sjuka delen av mig det
som ytterligare ett misslyckande:
inte ens anorexi kunde jag klara av!
Jag uppfyllde inte de "meriter" som krävdes...
alltså kunde jag fortsätta som jag gjorde!?!?
~~~~~~
VARFÖR
får man ätstörningar?
Jag tror inte att det finns ett enda svar på den frågan.
Det sägs att ätstörningar ökar.
Eller är det så att vi är bättre på att upptäcka dem?
Kan vi bara skylla på det sjuka skönhetsidealet?
Anorexia finns ju faktiskt beskrivet redan för flera hundra år sedan, långt före TV, veckotidningar, skylt- dockor och allt annat som idag pekas ut som orsaker.
Men faktum är att många mår dåligt idag.
Både unga och lite mer "vuxna".
Kraven är höga.
Vi ska förverkliga oss själva
inuti - men kanske ännu mer utanpå.
Vi ska helst se ut som eviga tonåringar.
Rynkor och gråa hår är tabu!
Och med tanke på all osäkerhet som detta skapar
är det nog väldigt lätt att tro
att allt blir bättre om vi bara....
går ner i vikt t.ex???
Det kan också vara ett sätt att försöka bli sedd.
Om man känner sig väldigt ensam och inte "duger",
kan man åtminstone bli bäst på att svälta!
Får man inte snabbt hjälp är risken stor
att sjukdomen blir ens identitet.
Man ÄR "anorektikern."
Självklart blir det svårare att släppa sjukdomen då.
För vem är man utan den - egentligen??
~~~~~~
Men trots allt så är det bara en bråkdel av alla ätstörningar som syns utanpå,
om man inte tittar efter väldigt, väldigt noga.
Ångesten är densamma.
Lidandet är lika stort.
De syns inte - de "osynliga" ätstörningarna.
MEN:
Riskerna är lika stora.
Det är lätt att förstå
att en väldigt underviktig person kan dö.
Men:
MAN KAN DÖ ÄVEN SOM
NORMAL- ELLER ÖVERVIKTIG!!!
Ätstörningar
- oavsett diagnosens namn -
är den psykiska sjukdom
som leder till flest dödsfall!
Antingen p.g.a. kroppsliga komplikationer,
eller självmord - när ingen ork finns kvar...
oavsett
vilka siffror vågen visar.
~~~~~~
Ätstörningar är en evig inre kamp
mellan viljan att bli frisk
och ångesten
kring mat och vikt.
Anorexia är definitivt ingen sago-prinsessa.
Anorexia
- och alla andra ätstörningar -
är ett fängelse.
