Återfallet

Jag var HELT övertygad om att jag aldrig, aldrig någonsin skulle trilla dit igen!!
Och ändå..... VARFÖR???
Jag hade så mycket obearbetat inom mig.
Så mycket gammalt som började dyka upp.
Jag försökte ständigt fly. Ibland hände det
att jag flydde på riktigt - bokstavligt.
Jag tog barnen och flydde
från mitt eget hem under dagarna.
Allt för att undvika oönskat besök.
Till slut - när jag inte orkade mer - flydde jag
in i det som tidigare varit min "trygghet."
En f.d. storrökare hade kanske
plockat fram cigaretterna.
Jag slutade äta.

Det var inte så att jag bestämde mig för att bli sjuk.
Det smög sig på - successivt - utan att jag insåg vart jag var på väg.
Jag minns att jag kände mig ”utanför”,
som om jag var osynlig i mängden av människor,
som om jag levde i min egen lilla glasbubbla
utan kontakt med omvärlden.

När höstterminen började bestämde jag mig för att gå en liten extrarunda på hemvägen från jobbet, eftersom jag hade mycket problem med migrän.
Tänkte att lite frisk luft skulle rensa tankarna.
Utan att jag egentligen själv insåg det
blev de där rundorna längre och längre.
Det spelade ingen roll om det ösregnade
och blåste halv orkan – jag gick ändå.
Längre och längre.
Ännu längre.
Flera gånger om dagen.
Och åt allt mindre.

L-Å reagerade väldigt tidigt, men jag förnekade allt.
Jag var medveten om det... jag skulle aldrig tillåta att det gick för långt... det hade varit lite mycket den sista tiden... bara en tillfällig svacka... självklart skulle jag inte gå ner mera...
och... så... vidare....
Men det var redan för sent att bromsa.
Fast det insåg jag ju inte då.

L-Å var borta några dagar med jobbet.
De dagarna åt jag nästan ingenting,
och promenerade - maniskt - hela - dagarna.
En dag när jag satt i bilen
ringde min läkare upp mig.
 Det var mycket trafik så jag bad henne
ringa upp några minuter senare, och
körde ner till havet och parkerade.
När hon ringde igen hörde jag – till min
stora förvåning – mig själv säga:
”Jag känner att jag börjar tappa kontrollen
över maten.”
Hon tog det på allvar och sa direkt
att då måste vi träffas tidigare än vi bestämt,
och jag fick en ny tid.
Om hon INTE ringt just då
när jag kände mig så ensam.
Om hon ringt några dagar senare.
Eller om jag inte träffat henne förrän den tiden
vi egentligen hade avtalat.
Då hade jag ALDRIG sagt något!!
Men just i den stunden
när jag satt där i bilen och tittade ut över havet
hade förnuftet fortfarande ett litet övertag.
Sedan tog de sjuka tankarna snabbt över…

Jag började träffa läkaren oftare,
men då var jag redan fast.
Ingenting kunde få mig att vända om.
Jag var väldigt ”klok och förståndig” när jag pratade med henne eller L-Å om det.
Jag insåg ALLT, och skulle ha kunnat
rädda hela världen.
Utom mig själv.
Hon började prata om att lägga in mig
om jag fortsatte gå ner i vikt.
Tomma hot – tänkte jag.
Ingen blir inlagd utan att vara döende.
SÅ lite vägde jag ju inte…

En förmiddag i oktober skulle jag till läkaren.
L-Å var med.
Han var orolig.
Det var en vecka sedan vi träffats sist,
och nu bara tittade hon på mig och sa:
”Du har gått ner ännu mer – nu lägger jag in dig.”

Jag hade tusen miljoner invändningar,
men hon var bestämd.
"Vi skulle.... jag hade faktiskt lovat.... SÅ farligt var det ändå inte.... jag gjorde vad-som-helst....!!"
Under tiden gick läkaren iväg
och ordnade en remiss.
Jag blev inte tvångsinlagd, men med sammanlagt tre läkare OCH L-Å som övertalade mig
kändes det inte som om jag hade så mycket val.
Han har efteråt sagt att det var bland det
svåraste han gjort – att lämna mig där.
Men nödvändigt.

Jag var i chocktillstånd.
Inlagd på vuxenpsyk. Låsta dörrar.
Nerdrogade människor som hasade runt i korridorerna.Någon som skrek.
INGEN som visste någonting om ätstörningar!!
Jag vägrade att stanna på sjukhuset om jag inte fick åka hem till födelsedagen. Hela dagen!
Så jag åkte hem söndag kväll, var hemma
hela måndagen, gick som i dvala, och
åkte tillbaka tisdag morgon.
Jag hade hunnit hämtat mig lite,
och bestämt mig för att försöka stanna kvar.
Men då – efter någon dag – tyckte läkaren på sjukhuset plötsligt att jag skulle skickas hem,
eftersom jag inte var tillräckligt motiverad!
Och så blev det....

Tiden gick, och jag fortsatte gå ner i vikt.
När våren närmade sig började jag inse
att jag inte kunde fortsätta.
Och nu började det bli tal om behandlingshem.
Jag var desperat.
Jag skulle ju klara det SJÄLV!!!
Och hur skulle jag kunna vara hemifrån så länge??
Nu ville jag bli frisk!
Men jag ville inte gå upp i vikt.
Eller rättare sagt – jag ville… men ändå inte… önskade att jag skulle vilja det...
Och fick panik varje gång jag försökte.
Det dåliga samvetet var HEMSKT!
Hur kunde jag – som hade det så bra –
en underbar familj – hur kunde jag –
hålla på så här – och riskera allting!?!?!?
Jag kunde haft det jättebra.
VI kunde haft det jättebra!
Men jag förstörde för hela familjen.
Jag var fullständigt-totalt-misslyckad.

Läkaren skrev en remiss till Varberg,
och jag fick komma dit på ett bedömningssamtal.
Träffade en mycket bestämd dam
som skrämde livet ur mig!
Men jag behövde det då.
Hon förklarade hur min kropp förbrände
de inre organen och musklerna.
Att det var därför jag luktade aceton.
Att hjärtat var en muskel.
Att mitt hjärta nu var mindre än normalt.
Att det mycket väl bara kunde stanna
när jag var ute och gick….
Jag har ENORM dödsångest!
L-Å – som inte vet hur man
s-t-a-v-a-r till ångest - sa till mig:
”Du som är så rädd för allting… Jag brukar inte
oroa mig i onödan, men jag skulle banne mig
inte våga hålla på som du gör!”
En annan gång pratade han
med en kompis i telefon.
Jag hörde honom säga att han försökte
tänka sig in i hur han skulle hantera det, med barnen och allt, om jag inte vaknade en morgon....
Och jag tänkte… att om HAN är rädd…
då finns det en anledning till det!!!

Den sommaren var INTE rolig.
Jag började alltmer känna av verkningarna av svälten. Orkade ingenting. Var rädd!
Klarade ändå inte av att gå upp i vikt.
Men gick heller inte ner mera.
Försvarade mig fortfarande.
Vägrade inse hur illa det var.
Samtidigt som en del av mig var så rädd!
Jag VET att min familj mådde dåligt p.g.a. mig,
och det är något som jag alltid
kommer att få bära med mig.
Jag var övertygad om att de skulle ha det
bättre utan mig. Att de skulle fixa en lägenhet
tills jag kom hem från Varberg.
* Jag hade fel *

Barnen tycktes klara allt det här jättebra.
L-Å var sjukskriven på halvtid under Varbergstiden
för att vara hemma på e-m när de kom från skolan.
De var ”som vanligt”.
Tyckte vi då.
Först efteråt när jag började må bättre, insåg vi
att även de faktiskt hade varit ganska ”dämpade.” De levde upp igen!
Jag minns en morgon när jag fjantade omkring,
och de sa:
”Det märks att du mår bättre, för nu är du lika tramsig som vanligt!”
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta…

Idag kan jag känna att jag mitt i alltihop
visade dem något väldigt viktigt:
Att jobbiga saker händer. Det viktiga är att man inte sätter sig ner och ger upp, utan att man KÄMPAR!
De visste hur jag vantrivdes i Varberg.
De visste hur mycket jag längtade efter dem.
Men jag gjorde det!!
Och jag klarade det!!
Idag hoppas och tror jag
att vi alla har lärt oss något av allt det här.
Jag hoppas och tror att det även gäller barnen,
och att de inte tagit någon skada av det.
MEN:
De hade gjort det - om jag hade fortsatt!!

Jag vet att skrämselpropagande inte hjälper,
men hoppas och önskar ändå att du som ev.
läser det här och lever med ätstörningar
ska kasta av dig skygglapparna och
SE vad du är på väg in i.
Var inte lika envis som jag.
VÅGA kräva och ta emot hjälp!
Du har inte råd att vänta!
Varje dag du inte gör något åt det
är ett jättekliv mot det sjukas seger.
Det går inte att vänta till semestern, jullovet,
eller ens nästa vecka.
Du måste göra något NU. Idag. Och helst igår ;-)
Vågar du ta risken att förlora ALLT!?!?
Eller vill du känna att du LEVER!!

Idag - idag känner jag - att jag LEVER!!!!